Otroligt nog så är vi nu hemma
Ja, vars ska man börja?
Våran resa hem gick åt skogen, allt som kunde gå fel gick fel.
Det började med att vagnen gick sönder, framhjulet bara for av och gick inte att sätta dit, vi hade glömt en väska, min handväska. Och det kom vi på när bussen rullade in på busstationen (22.50), så den var ju bara att glömma, den skulle Janne och Annelie få skicka upp, för det fanns faktiskt en hel del viktiga saker i den. Men så sätter vi oss på bussen och Annelie ringer och säger att vi glömt två väskor. Min handväska och Willes väska, i den fanns allt som Wille skulle behöva under resans gång. Sen hade vi även glömt blöjpaketet och Willes nalle.
Alltså, vi kunde ju inte åka utan Willes grejjer, för de andra var ju saker som vi hade kunnat klara oss utan i någon dag eller tre. Men men, så frågan var ju vad fan vi skulle göra nu då. Vi sitter alltså på bussen på väg till långsele, där vi ska hoppa på tåget och åka hem. Skulle vi hoppa av bussen på närmaste ställe? För vi kan ju inte åka utan Willes mat och blöjor, det skulle ju inte gå helt enkelt, stackars Wille! Men skulle vi hoppa av så skulle vi ju inte komma hem, för då går ju biljetten ut och man får inga pengar tillbaka och vi hade verkligen inga pengar till nya biljetter.....
Hur som helst så löste det sig så att min kära underbara (gaffel-plågare) Morbror Janne sätter sig i sin bil och kör efter oss till långsele, där får vi våra saker så vi kan fortsätta våran resa hem.
Tåget rullar in (01.00) och vi hade ju såklart vagnen lååååångt långt fram, så vi tar våran feta packning och börjar vandringen till våran vagn. Väl framme där så lastar vi in allt och söker upp våran kupé. Där låg det redan folk och sov men vi började trycka in våra saker där utan att väcka någon, min väska gick sönder !.. nu till det enda positiva under hela resans gång, konduktören kom och sa att vi kunde få enhelt egen kupé eftersom vi hade en liten guldklimp med oss och för allas bästa och allra helst guldklimpens så var det bäst om vi fick en egen plats där vi får vara för oss själva. Skitgulligt av honom !
Vi packar in oss där, ger Wille mat och börjar göra oss i ordning för att sova. Vi somnar och när vi vaknar igen (05.00) så står vi stilla, inte tänkte jag mer på det utan somnade om, nästa gång jag vaknade (06.00) stod vi fortfarande stilla. Då visade det sig att något gått snett och att vi var 2 timmar och 45 minuter sen. GREAT!
Det var ju bara att gilla läget, istället för att vara framme 09.12 så skulle vi vara framme vid 12........... trodde vi ja, nästa gång dom ropade i högtalarna så ursäktade dom för förseningen på 2 h 45 min och tog upp de nya tiderna för då vi skulle vara i olika städer/orter. Gällivare 14.02! Jag bara WHAT?! Helt plötsligt så blev vi ju 5 timmar försenade. Och så blev det. 14.15 tror jag vi klev av tåget i Gällivare, ÄNTLIGEN HEMMA!
Men jag måste då säga att det aldrig varit så jobbigt känslomässigt att åka hem därifrån. Jag började gråta när jag kramade om Annelie och Åsa och till slut satt jag mig bara i bilen som vi skulle åka med till bussen utan att se någon av tjejjorna i ögonen. Jag kunde inte och jag var verkligen tvungen att verkligen anstränga mig för att inte börja stortjuta där i baksätet.
Innan vi åkte så började Janne och Annelie prata om att vi inte behövde åka just den kvällen, utan att vi hade kunnat boka om och åka om en vecka, de tyckte gott och väl att vi kunde stanna lite längre. Därav fick vi en liten rolig kommentar då vi satt i bilen och for i väg från gården där Annelie stod och grät. Janne säger - Se nu vad ni har gjort, nu har ni fått min fru att börja gråta! Jag skrattade åt den kommentaren när vi satt på tåget imorse :)
Men jag saknar alla där nere redan!
Men en sak är då säker, om jag så hade fått resan tillbaka betald (tåg och bussresa) så skulle jag inte åka idag. Fy jäklar vilken resa alltså. Men kanske om några dagar då man förträngt denna hemska upplevelse! :)
Nu är jag trött som en iller, ska nog sova.
Hoppas Wille får sova hela natten, han har sån hosta så han vaknar.
Så imorgon kanske vi ska till barn och lyssna på lungorna hans och se så lunginflamationen gett med sig.
Men nu godnatt!
Våran resa hem gick åt skogen, allt som kunde gå fel gick fel.
Det började med att vagnen gick sönder, framhjulet bara for av och gick inte att sätta dit, vi hade glömt en väska, min handväska. Och det kom vi på när bussen rullade in på busstationen (22.50), så den var ju bara att glömma, den skulle Janne och Annelie få skicka upp, för det fanns faktiskt en hel del viktiga saker i den. Men så sätter vi oss på bussen och Annelie ringer och säger att vi glömt två väskor. Min handväska och Willes väska, i den fanns allt som Wille skulle behöva under resans gång. Sen hade vi även glömt blöjpaketet och Willes nalle.
Alltså, vi kunde ju inte åka utan Willes grejjer, för de andra var ju saker som vi hade kunnat klara oss utan i någon dag eller tre. Men men, så frågan var ju vad fan vi skulle göra nu då. Vi sitter alltså på bussen på väg till långsele, där vi ska hoppa på tåget och åka hem. Skulle vi hoppa av bussen på närmaste ställe? För vi kan ju inte åka utan Willes mat och blöjor, det skulle ju inte gå helt enkelt, stackars Wille! Men skulle vi hoppa av så skulle vi ju inte komma hem, för då går ju biljetten ut och man får inga pengar tillbaka och vi hade verkligen inga pengar till nya biljetter.....
Hur som helst så löste det sig så att min kära underbara (gaffel-plågare) Morbror Janne sätter sig i sin bil och kör efter oss till långsele, där får vi våra saker så vi kan fortsätta våran resa hem.
Tåget rullar in (01.00) och vi hade ju såklart vagnen lååååångt långt fram, så vi tar våran feta packning och börjar vandringen till våran vagn. Väl framme där så lastar vi in allt och söker upp våran kupé. Där låg det redan folk och sov men vi började trycka in våra saker där utan att väcka någon, min väska gick sönder !.. nu till det enda positiva under hela resans gång, konduktören kom och sa att vi kunde få enhelt egen kupé eftersom vi hade en liten guldklimp med oss och för allas bästa och allra helst guldklimpens så var det bäst om vi fick en egen plats där vi får vara för oss själva. Skitgulligt av honom !
Vi packar in oss där, ger Wille mat och börjar göra oss i ordning för att sova. Vi somnar och när vi vaknar igen (05.00) så står vi stilla, inte tänkte jag mer på det utan somnade om, nästa gång jag vaknade (06.00) stod vi fortfarande stilla. Då visade det sig att något gått snett och att vi var 2 timmar och 45 minuter sen. GREAT!
Det var ju bara att gilla läget, istället för att vara framme 09.12 så skulle vi vara framme vid 12........... trodde vi ja, nästa gång dom ropade i högtalarna så ursäktade dom för förseningen på 2 h 45 min och tog upp de nya tiderna för då vi skulle vara i olika städer/orter. Gällivare 14.02! Jag bara WHAT?! Helt plötsligt så blev vi ju 5 timmar försenade. Och så blev det. 14.15 tror jag vi klev av tåget i Gällivare, ÄNTLIGEN HEMMA!
Men jag måste då säga att det aldrig varit så jobbigt känslomässigt att åka hem därifrån. Jag började gråta när jag kramade om Annelie och Åsa och till slut satt jag mig bara i bilen som vi skulle åka med till bussen utan att se någon av tjejjorna i ögonen. Jag kunde inte och jag var verkligen tvungen att verkligen anstränga mig för att inte börja stortjuta där i baksätet.
Innan vi åkte så började Janne och Annelie prata om att vi inte behövde åka just den kvällen, utan att vi hade kunnat boka om och åka om en vecka, de tyckte gott och väl att vi kunde stanna lite längre. Därav fick vi en liten rolig kommentar då vi satt i bilen och for i väg från gården där Annelie stod och grät. Janne säger - Se nu vad ni har gjort, nu har ni fått min fru att börja gråta! Jag skrattade åt den kommentaren när vi satt på tåget imorse :)
Men jag saknar alla där nere redan!
Men en sak är då säker, om jag så hade fått resan tillbaka betald (tåg och bussresa) så skulle jag inte åka idag. Fy jäklar vilken resa alltså. Men kanske om några dagar då man förträngt denna hemska upplevelse! :)
Nu är jag trött som en iller, ska nog sova.
Hoppas Wille får sova hela natten, han har sån hosta så han vaknar.
Så imorgon kanske vi ska till barn och lyssna på lungorna hans och se så lunginflamationen gett med sig.
Men nu godnatt!
Kommentarer
Trackback
