Home sweet home ?


Jag fick frågan idag om jag har hemlängtan. Mitt svar på den frågan är både ja och nej, men nej'et är starkast.
För jag längtar verkligen inte hem. Jag vill inte hem, för då återgår man till samma vanliga uttjatade rutiner, jag saknar dom inte ett dugg. Möjligen kanske min egna säng, det skulle väl vara det. Här har allt kännts så .. bra. Man har inte behövt tänka så mkt, bara ta dagen som den kommer.

Varför svarade jag då ja och nej?
Jo för jag saknar min pappa, min mamma, min Jenny, min Carro, mina bröder och min Bea.

Hade jag bara haft dom i samma ort som mig så hade jag fan kunnat bo överallt, flyttat bort från hålan. Men det är faktiskt dom som håller mig kvar där uppe, utan dom hade kanske jag och min lilla familj bott någon annanstans. Jag är livrädd för att lämna Gällivare, livrädd för att känna mig ensam och tom, jag hade saknat ihjäl mig. Jag vill ha dom nära, jag är rädd för att jag alltid kommer att känna så och aldrig kommer att ta mig därifrån. Men som sagt, har jag bara dom så kan jag bo vart som helst, även i Gällivare. Jag älskar min familj, där finns alla mina bästa vänner ! <3
Men förhoppningsvis så kommer jag ändå en dag flytta därifrån, för det vill jag.. tror jag!

På tal om det så minns jag en kommentar jag hörde engång : En dag måste man klippa av navelsträngen och bryta upp med sina föräldrar, man kan inte tänka att man inte skulle klara sig utan dom, att man inte skulle kunna byta stad, flytta ifrån dom. Man kan inte vara mamma och pappas gullegris hela livet.

Så här tänker jag, klart att man en dag ska ta steget och klara sig själv, dvs flytta hemifrån, kanske skaffa egen familj om man vill det, ett jobb så man kan försörja sig själv osv. Men varför måste man kunna flytta (byta stad) ifrån den familj man vuxit upp med? Det innebär ju inte att man exempelvis skulle vara en mammagris eller pappagris. Jag skulle t.ex ha det jätte svårt känslomässigt att lämna min bäste vän kvar i den stad jag flyttar ifrån. Det är ju samma sak. Som i mitt fall är min familj mer än "bara" familj för mig. Alla är som mina bästa vänner.

Oj, vad jag blev seriös här då. BLA BLA BLA!
Nu ska jag gå ut och andas varannan frisk luft ! :)

"Sen att jag är en mammagris och en pappagris kan jag ju nämna här på slutet så kanske någon kanske råkar missa det.. :)"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0